Det var något med kvällen som fick mig att stanna upp, en främmande värme som letade sig in genom springorna i det som fanns kvar av februari, lite som om årstiderna tappat greppet om varandra för ett ögonblick. Kanske var det du som drog din varma hand genom vinterns långa hår och lämnade kvar en doft av tidig vår i luften. Den ljumma vinden som svepte förbi bar i vilket fall som helst med sig ljudet av dina andetag. Jag vet inte säkert om det var du, men det kändes som en sådan kväll där gränsen mellan din närhet och din frånvaro blev precis lagom suddig i kanterna. Jag minns hur jag brukade gå längs vattnet de där sena sommarkvällarna när vi inte spenderade natten tillsammans, när mörkret redan lagt sig och staden speglade sig i den svarta ytan som ett vykort från en annan värld. Jag älskade hur varje reflektion blev lite skev, hur varje ljus bröts i vågorna och blev till något annat än det var. Men det var när jag visste att vi längtade efter varandra, att vi snart skulle få hålla

I en värld som aldrig slutar andas bär jag på siluetter av något annorlunda, som lätt klibbar sig fast i andras medvetanden, men sjunker som stenar i min egen brunn. Mina fingrar försöker oavbrutet hitta ord till det orörbara – att ge röst åt det som egentligen inte går att ta på. De skapar alltid ett ihåligt avstånd mellan hjärnan och hjärtat. Det är så lätt att vänja sig vid känslan av att vara vinden som till slut alltid vänder tillbaka mot ensamhetens horisont. Jag har öppnat så många dörrar till nya rum, där nyfikenheten i andras ögon väcker liv i något nytt, kanske en längtan efter att förstå det som trotsar all logik. Men i mitt eget rum spelas en annan sång, om en ständig kamp mellan tro och tomhet. Där det jag gett aldrig räckt, och där ljuset i deras blickar alltid falnat. De vänder sig om och går, och jag står kvar med fragment av drömmar som bara har en enda uppgift kvar: att sakta blekna bort med tiden. Tystnadens obekväma famn sluter sig om mig, och jag undrar om jag någo

Det var en tid av stearinljus och små undangömda brev, när jag skrev våra namn i sanden någonstans vid havet. Som om världen skulle minnas oss för evigt då. Du sa att min värld var för liten för dina drömmar, men du gjorde min lite större genom att ge mig lite mer av din. Varje millimeter av varje plats där vi befann oss bär våra fingeravtryck från den sommaren. Nu går jag förbi de platser vi en gång delade. Tiden kommer bleka namnen jag ristade in, men under ytan kommer spåren fortfarande finnas kvar, ett hemligt alfabet som bara vi två kan tyda. Och även om du aldrig mer kommer att läsa dem, så finns de där, som ett bevis på att någon en gång såg världen genom mina ögon. Snälla, glöm inte bort mig när du skapar plats för någon annan mellan raderna i ditt nya liv. © Charlie T Svensson - 2025

Om jag inte finns imorgon har jag kanske redan försvunnit som skuggan av ett moln som drar förbi jag packar mina demoner i en väska och tar dem med mig dit där ingen behöver följa Kanske har jag redan lösts upp i gryningen blivit en del av dimman över fälten mina tankar som droppar i ett hav där ingen längre kan urskilja vad som var mitt och vad som alltid tillhört tystnaden Jag lämnar kvar ett halvfullt vinglas på altaret en bok med hundöron på sidan där vi möttes och alla ord jag aldrig kunde säga högt de hänger i luften som damm i motljuset väntande på att någon ska våga andas in dem Du kanske undrar varför jag valde natten den timme när stjärnorna är som skarpast och allt som göms i dagsljus plötsligt blir synligt det är för att mörkret alltid varit ärligare än människan och större än alla bortförklaringar till varför allt blev som det blev Jag har letat efter sprickor i tiden där jag kunde krypa in och försvinna men hittade bara mina egna sår blottade som nerver i en trasig tand p

Välkommen till denna sida – en samlingsplats för allt där mitt författarskap möter verkligheten. Här kommer du att hitta information om kommande evenemang där vi kan träffas, samt en tillbakablick på det som redan har varit. Just nu är det lite tomt här – men inte så länge till. Snart fylls denna sida med liv och inbjudningar till signeringar, läsningar, och andra samtal där vi får chansen att mötas personligen. Boken ”Att bära din frånvaro” vill jag gärna dela med mig av, inte bara genom orden på pappret, utan även i rummet där de kan leva och andas tillsammans med er. Förutom fysiska träffar kommer jag även att samla recensioner, reportage och intervjuer som handlar om boken och författarskapet. Tänk dig denna sida som en levande journal över allt som rör sig kring dessa berättelser – både på scen och på papper. Håll utkik här, eller följ mig på sociala medier så ser vi till att ingen händelse går någon av oss förbi. Tack för att du är här – hoppas vi snart ses på riktigt. / Charlie

När debutbokens sista ord var skrivna visste jag redan att resan bara var påbörjad. Det fanns en annan berättelse som krävde att få utrymme. En tyngre, mer nödvändig historia. Så jag har påbörjat nästa bok. Den här gången är det ingen inbjudan till någon reflektion i andrahand. Det här är en avtäckning av själva grunden. Boken kommer att handla om mitt spelmissbruk – inte bara händelserna, utan den totala förvirringen, ensamheten och förlusten av mig själv som åtföljde det. Jag skriver den för att visa helheten, utan filter, utan att romantisera. Skam, lögner, svek och allt. Det är en svår historia att berätta. Men den är sann. Och det är mitt sätt att både hantera det som varit och kanske, på lång väg, nå någon annan som befinner sig i samma mörker jag en gång gjorde. Skrivandet just nu är kaos och klarhet i ombytliga tag. Det är ett terapeutiskt virrvarr av minnen och känslor som får ta plats på sina egna villkor. Orden känns både råa och befriande. Processen är obarmhärtigt ärlig. P