I en värld som aldrig slutar andas
bär jag på siluetter av något annorlunda,
som lätt klibbar sig fast i andras medvetanden,
men sjunker som stenar i min egen brunn.
Mina fingrar försöker oavbrutet hitta ord
till det orörbara – att ge röst åt det
som egentligen inte går att ta på.
De skapar alltid ett ihåligt avstånd
mellan hjärnan och hjärtat.
Det är så lätt att vänja sig vid känslan
av att vara vinden som till slut alltid vänder tillbaka
mot ensamhetens horisont.
Jag har öppnat så många dörrar till nya rum,
där nyfikenheten i andras ögon väcker liv i något nytt,
kanske en längtan efter att förstå det som trotsar all logik.
Men i mitt eget rum spelas en annan sång,
om en ständig kamp mellan tro och tomhet.
Där det jag gett aldrig räckt,
och där ljuset i deras blickar alltid falnat.
De vänder sig om och går, och jag står kvar
med fragment av drömmar
som bara har en enda uppgift kvar:
att sakta blekna bort med tiden.
Tystnadens obekväma famn sluter sig om mig,
och jag undrar om jag någonsin kommer att känna
att jag är tillräcklig som jag är.
Kanske är ensamhetens viskningar
bara en del av den ouppnåeliga resan
mot att finna mig själv.
Och även om jag bara är ett resultat av det förflutna,
bär jag ändå kvar viljan att älska – för i varje människa
som lämnar en tystnad, som ett tomt rum mellan oss,
finns en chans att låta stenarna falla
djupare ner i brunnen, att låta nya ord
kliva upp ur askan av det förbrända.
Kanske är jag ändå mer än ett flyktigt minne
för dem som passerat genom mitt liv.
Kanske är jag ändå vinden
som bär med sig ett frö av hopp,
som i framtiden kan bli till en vacker ros
som möter alla dem som vandrat för länge
bortom ensamhetens horisont.
© Charlie T Svensson - 2025
