Det var något med kvällen som fick mig att stanna upp, en främmande värme som letade sig in genom springorna i det som fanns kvar av februari, lite som om årstiderna tappat greppet om varandra för ett ögonblick. Kanske var det du som drog din varma hand genom vinterns långa hår och lämnade kvar en doft av tidig vår i luften. Den ljumma vinden som svepte förbi bar i vilket fall som helst med sig ljudet av dina andetag. Jag vet inte säkert om det var du, men det kändes som en sådan kväll där gränsen mellan din närhet och din frånvaro blev precis lagom suddig i kanterna. Jag minns hur jag brukade gå längs vattnet de där sena sommarkvällarna när vi inte spenderade natten tillsammans, när mörkret redan lagt sig och staden speglade sig i den svarta ytan som ett vykort från en annan värld. Jag älskade hur varje reflektion blev lite skev, hur varje ljus bröts i vågorna och blev till något annat än det var. Men det var när jag visste att vi längtade efter varandra, att vi snart skulle få hålla

I en värld som aldrig slutar andas bär jag på siluetter av något annorlunda, som lätt klibbar sig fast i andras medvetanden, men sjunker som stenar i min egen brunn. Mina fingrar försöker oavbrutet hitta ord till det orörbara – att ge röst åt det som egentligen inte går att ta på. De skapar alltid ett ihåligt avstånd mellan hjärnan och hjärtat. Det är så lätt att vänja sig vid känslan av att vara vinden som till slut alltid vänder tillbaka mot ensamhetens horisont. Jag har öppnat så många dörrar till nya rum, där nyfikenheten i andras ögon väcker liv i något nytt, kanske en längtan efter att förstå det som trotsar all logik. Men i mitt eget rum spelas en annan sång, om en ständig kamp mellan tro och tomhet. Där det jag gett aldrig räckt, och där ljuset i deras blickar alltid falnat. De vänder sig om och går, och jag står kvar med fragment av drömmar som bara har en enda uppgift kvar: att sakta blekna bort med tiden. Tystnadens obekväma famn sluter sig om mig, och jag undrar om jag någo

Det var en tid av stearinljus och små undangömda brev, när jag skrev våra namn i sanden någonstans vid havet. Som om världen skulle minnas oss för evigt då. Du sa att min värld var för liten för dina drömmar, men du gjorde min lite större genom att ge mig lite mer av din. Varje millimeter av varje plats där vi befann oss bär våra fingeravtryck från den sommaren. Nu går jag förbi de platser vi en gång delade. Tiden kommer bleka namnen jag ristade in, men under ytan kommer spåren fortfarande finnas kvar, ett hemligt alfabet som bara vi två kan tyda. Och även om du aldrig mer kommer att läsa dem, så finns de där, som ett bevis på att någon en gång såg världen genom mina ögon. Snälla, glöm inte bort mig när du skapar plats för någon annan mellan raderna i ditt nya liv. © Charlie T Svensson - 2025

Om jag inte finns imorgon har jag kanske redan försvunnit som skuggan av ett moln som drar förbi jag packar mina demoner i en väska och tar dem med mig dit där ingen behöver följa Kanske har jag redan lösts upp i gryningen blivit en del av dimman över fälten mina tankar som droppar i ett hav där ingen längre kan urskilja vad som var mitt och vad som alltid tillhört tystnaden Jag lämnar kvar ett halvfullt vinglas på altaret en bok med hundöron på sidan där vi möttes och alla ord jag aldrig kunde säga högt de hänger i luften som damm i motljuset väntande på att någon ska våga andas in dem Du kanske undrar varför jag valde natten den timme när stjärnorna är som skarpast och allt som göms i dagsljus plötsligt blir synligt det är för att mörkret alltid varit ärligare än människan och större än alla bortförklaringar till varför allt blev som det blev Jag har letat efter sprickor i tiden där jag kunde krypa in och försvinna men hittade bara mina egna sår blottade som nerver i en trasig tand p

Dina fingertoppar ritar kartor på min hud, som blindskrift i mörkret. Jag känner igen varje millimeter av historien som vi delar. Någonstans mellan sömnens gränsland och det krassa morgonljuset ligger sanningen gömd i dina händer, som en hemlighet vi båda sväljer undan och aldrig får säga högt. Det finns en hel stad under din hud där jag går vilse varje natt. Mellan höghus av nerver och gator av ärr. En karta jag lärt mig utantill i juli-värme. När alla andra sover bakom nerdragna persienner står jag kvar och låter fingertopparna minnas. För det är allt som finns kvar av dig här nu © Charlie T Svensson - 2025