När debutbokens sista ord var skrivna visste jag redan att resan bara var påbörjad. Det fanns en annan berättelse som krävde att få utrymme. En tyngre, mer nödvändig historia. Så jag har påbörjat nästa bok. Den här gången är det ingen inbjudan till någon reflektion i andrahand. Det här är en avtäckning av själva grunden. Boken kommer att handla om mitt spelmissbruk – inte bara händelserna, utan den totala förvirringen, ensamheten och förlusten av mig själv som åtföljde det. Jag skriver den för att visa helheten, utan filter, utan att romantisera. Skam, lögner, svek och allt. Det är en svår historia att berätta. Men den är sann. Och det är mitt sätt att både hantera det som varit och kanske, på lång väg, nå någon annan som befinner sig i samma mörker jag en gång gjorde. Skrivandet just nu är kaos och klarhet i ombytliga tag. Det är ett terapeutiskt virrvarr av minnen och känslor som får ta plats på sina egna villkor. Orden känns både råa och befriande. Processen är obarmhärtigt ärlig. P