Det var något med kvällen som fick mig att stanna upp, en främmande värme som letade sig in genom springorna i det som fanns kvar av februari, lite som om årstiderna tappat greppet om varandra för ett ögonblick. Kanske var det du som drog din varma hand genom vinterns långa hår och lämnade kvar en doft av tidig vår i luften. Den ljumma vinden som svepte förbi bar i vilket fall som helst med sig ljudet av dina andetag. Jag vet inte säkert om det var du, men det kändes som en sådan kväll där gränsen mellan din närhet och din frånvaro blev precis lagom suddig i kanterna.

Jag minns hur jag brukade gå längs vattnet de där sena sommarkvällarna när vi inte spenderade natten tillsammans, när mörkret redan lagt sig och staden speglade sig i den svarta ytan som ett vykort från en annan värld. Jag älskade hur varje reflektion blev lite skev, hur varje ljus bröts i vågorna och blev till något annat än det var. Men det var när jag visste att vi längtade efter varandra, att vi snart skulle få hålla om varandra igen. Nu känns det som om någon vänt på vykortet, och jag kan inte längre avgöra vad som är spegling och vad som är verklighet. Kanske är det därför jag fortfarande letar efter ditt ansikte i varje brytning på vattenytan.

Det konstiga är att jag fortfarande kan känna doften av din hud, som om den fastnade i mina näsborrar den där sista gången vi sågs och har stannat kvar hos mig sedan dess. Ibland, när jag går förbi duschavdelningen i affären, stannar jag upp vid det där schampot du alltid använde, men det luktar aldrig likadant som när det
blandades med värmen från din hals. Det är som att doften behövde dig för att bli sig själv, precis som jag gjorde.

Det finns så mycket jag önskar att jag kunde berätta för dig. Som hur ditt sätt att utmana mina tankar alltid fick mig att vilja bli en bättre version av mig själv. Eller hur ditt skratt kunde få den regnigaste dagen att kännas som en solig sommardag.
Men mest av allt önskar jag att jag kunde berätta hur du, utan att ens försöka, lärde mig att kärlek inte alltid handlar om stora gester eller perfekta ögonblick. Det handlar om hur du kunde göra den mest vardagliga stunden till något jag ville spara för alltid, bara genom att vara du.

Jag saknar dig i det tysta. I de små pauserna mellan tankar och distraktion, i ögonblicken precis innan jag somnar. Ibland tror jag mig höra din röst utanför mitt sovrumsfönster, och mitt hjärta hinner alltid slå ett extra slag innan förnuftet hinner ikapp. Det är så konstigt hur saknaden kan vara så stillsam och samtidigt fylla varje rum jag kliver in i med skrikande längtan.

Kanske är det just det som gör det så svårt – att jag aldrig vill få chansen att säga hejdå på riktigt. Varje gång jag läser ett av dina gamla sms eller stöter på en bild i min telefon, känns det som att universum försöker visa mig att vår historia saknar ett avslut. Som om alla dessa små fragment av oss väntar på ett sista kapitel som aldrig kommer att skrivas. Ett kapitel där jag äntligen får berätta hur du förändrade mitt sätt att se på kärlek, på livet, på allt.

Men kanske är det så det ska vara. Kanske är det vackraste med vår kärlek just det där ofullbordade, alla de oskrivna kapitlen som lever kvar i mina framtidsdrömmar. Och även om tiden kommer lära dig att leva utan mig, vill jag att du ska veta att mitt hjärta för alltid kommer fortsätta drömma. Det kommer fortsätta fantisera om alla de historier vi kunde ha skrivit tillsammans, alla de morgnar jag kunde ha vaknat till ditt leende. Och på något sätt känns det då nästan perfekt – att du för evigt kommer fortsätta vara den absolut vackraste berättelsen i mitt liv. Den jag aldrig fick chansen att avsluta.

© Charlie T Svensson - 2025